Det drar ihop sig till 10 mila orientering igen. I år är det också 50 år sedan den första Hagaby vinsten i den anrika tävlingen kom.
Lagom till årets upplaga kom ett mail med bilder och minnestext från Billy Höglund, en av segrarna i föreningens första triumf.
För att minnas framgångarna och peppa årets Hagaby representanter kommer här nedan Billy´s minnen och bilder där han beskriver vinsten och vägen dit sett ur sitt perspektiv.
Håll till godo och lycka till i årets tävling.
/Styrelsen/
Hej alla Hagabyare
Billy Höglund heter jag och kom till Örebro från Njurunda (Sundsvall) 1967, 22 år gammal med målet att bli landslagsman i orientering. Jag hade fått rådet att om jag ville utvecklas som orienterare var det Örebro och Hagaby GoIF som gällde, rådet fick jag av Karl Bernt Gavelin, klubb konsulent på SOFT. Jag hade vunnit DM i Medelpad på hösten och nu ville jag vidare, att fortsätta i Medelpad var inget att fundera på då det ofta var snö i skogen långt in i maj och juni. (på den tiden)
Mitt första möte med Hagaby höll på att sluta innan det började, jag hade tränat med- och åkt skidorientering för Almby den första vintern.
På våren ringde Arne Yngström, som jag lärt känna, och frågade om jag inte ville komma med och träna med dem. Vi skulle samlas vid Karlslunds spåren, jag var där i god tid och värmde upp, det kom väl ett tiotal killar och vi drog i väg på 3 km spåret och jag tänkte att det var lite uppvärmning. När vi kom tillbaka efter en kvart var träningen slut. Jag stod ensam kvar och undrade vad var det där?
Skam den som ger sig, jag hade ju fått rådet att Hagaby var klubben för mig och jag fick en mycket fin kontakt med Arne och Monica Yngström, Björn Pettersson, Olle Wik, Bertil Malm, Jan Andersson m.fl.
1968 fick bli ett läroår för mig. På hösten åkte Arne, jag och Björn Pettersson på en tränarkurs uppe i Bergslagen med bl.a Sture Björk och Malmias tränare (Strandell) som föreläsare. De predikade intervall träning och det var ljuv musik i mina öron som haft Bengt Saltin ”intervallträningens fader” och Björn Ekblom som lärare på min utbildning till idrotts- och fritidsledare.
Klubbstugan byggdes och klubbaftnarna startades och här startade drömmen om att vinna Tio-Mila (inom fem år). Med mycket blod svett och tårar under de åren som komma skulle.
Segrande laget 1974
Övre raden: Rolf Pettersson, Göran Hedberg, Anders Bergman
Mellersta raden: Tord Lidström, Stefan Blomgren, Billy Höglund, Arne Yngström
Undre raden: Ingemar Larsson, Anders Winbladh, Ola Lindskog
1973 hade vi segervittring efter att; Först Anders Bergman och sen Rolf Pettersson flyttat till Örebro och börjat springa med oss. Vi var med i täten men tappade på slutet. En 16 plats blev resultatet.
1974 nu var det dags, vi hade fått ytterligare en förstärkning i Göran Hedberg och våra juniorer hade fått ett år till på nacken. Tord och Arne Y var fortfarande på hugget. Tyvärr så bommade jag på långa natten 10 minuter då jag ledde en 50 manna klunga 5 minuter efter Hakarp som ledde.. 2:a blev resultatet efter strålande löpningar av Erik O, Anders B, Göran H och Rolf. Åt Hakarp gick dock inget att göra.
Så är det då 1975 och vi har vunnit SM budkaveln på hösten 1974, Vi är fyra man i landslagsklass eller rankade bland de 30 bästa i landet. Våra juniorer Stefan B, Anders W, Ola och Erik O, Janne C håller nationell klass. Nu djävlar..
Jag bor nu sen ett år i Kisa i Östergötland och Rolf P och Anders B har tagit över klubbträningen och ledningen för vårt budkavlelag. Jag åker en gång i månaden de 17 milen upp till Örebro för att vara med på klubbträningen på tisdagarna.
Så är det april och det började dra ihop sig till Tiomila. Tävlingarna i Sörmland ställdes in under påsken. Det blev mycket snöpulsning, träning i snö. Familjen Rolf Pettersson kom på besök i Kisa och Rolf och jag sprang fyrtio kilometer en eftermiddag.
Den 25 och 26 april åkte vi till Finland och vann överlägset en stor budkavel. Anders, Billy, Göran och Rolf – vilket team.
Segrande laget 1976
Sittande från höger i löpordning
Arne Salomonsson, Ola Lindskog, Jan Carlsson, Stefan Blomgren, Anders Winbladh
Stående från höger i löpordning
Billy Höglund, Erik Oskarsson, Anders Bergman, Rolf Pettersson och Göran Hedberg på sista. samt lagledaren Inge Blomberg
Tiomila 1975
Den 1 maj åkte vi till Stockholm och sprang Gustavsbergs tävling som uppvärmning inför Tiomila. Min dåvarande fru var i nionde månaden men ville var med ute på Tiomila-natten. Vi hyrde en husvagn och körde ut till tävlingsplatsen redan dagen före och fick tillstånd att parkera den inom målområdet, med tanke på omständigheterna och att vi var favoriter.
Jag fick jätteont i magen och vaknade nästa dag med ont i halsen. Nervös till tusen, vi var ute på tävlingsplatsen redan på lördag förmiddag. Vi diskuterade min förkylning och om jag skulle gå ner på en kortare sträcka än långa natten. Men vi beslutade oss för att köra, även en förkyld Billy var starkare än vårt näst bästa nattkort.
Målplatsen för årets Tiomila låg ute på den Uppländska slätten lite öster om Arlanda vid Kårsta gård. Ingemar Larsson (duktig löpare och ny i klubben) startade hyggligt, bara fyra minuter efter täten, Anders Winbladh tappade ytterligare lite på andra och var åtta minuter efter.
Ola Lindskog, tappade ytterligare någon minut på korta tredje. Tord Lidström, vår äldste i laget, tog in 5 minuter och Stefan Blomgren (sin vana trogen) gick som en raket och växlade över till mig som trea, åtta minuter efter täten. Av någon oförklarlig anledning fick jag för mig att Stefan var först och att jag hade en ledning på flera minuter då jag inte hört några fler komma från förvarningen. Jag måste ha gått in i någon form av bubbla då jag inte märkte att både Ludvika och Ikalisten växlat före mig. För en oinvigd kanske man skall förklara att det kommer in löpare hela tiden i mål från tidigare sträckor och som ligger en till två sträckor efter.
Att starta långa natten i ledning och dessutom ensam är naturligtvis ett stort ansvar och jag började med att springa lugnt den första timmen och dessutom med ett öga bakåt, om det skulle komma en klunga ville jag inte missa den.
Det var inte förrän vid första radion som jag blev varse att jag var tio minuter efter Ludvika och Sture Björk. Dock tvåa. Mot slutet av banan kom några lag ikapp mig och vi blev en klunga som växlade tolv minuter efter ledande Ludvika.
Jag var mer än nöjd med mitt lopp även om jag tappade fyra minuter på Sture Björk. Jag fick göra ett sololopp över två timmar och kom in som god tvåa, men tolv minuter efter Ludvika, åt Sture Björk var inte mycket att göra den här natten.
Arne Yngström, vår andre oldboy, höll placeringen men tappade fyra minuter till. Vi hade nu tre landslagsmän på slutsträckorna och hoppet fanns fortfarande.
Anders Bergman, på åttonde, höll ställningarna men tog inte in någon tid på framrusande Ludvika. Vårt nyförvärv från i fjol, Göran Hedberg från Lund, tog dock in sex minuter på nionde sträckan och nu hade vi Rolf i vinnarhålet. Ett finskt lag hade gått upp i hälarna på oss och Rolf fick sällskap ut i skogen med en av Finlands bästa löpare – den mycket spurtsnabbe Kimmo Rauhamäki.
Vi väntade på tiderna från första radiokontrollen. Det var tyst i högtalarna fast Ludvika borde ha varit där. Och det förblev tyst i vad kändes som en evighet …
Ludvika hade bommat! Det var klart!
Hagaby med Rolf Pettersson kom först till radion, tätt följd av ”plåstret” Kimmo Rauhamäki. Nu var det åka av ute i Upplandsskogen. Solen kom sakta upp, klockan närmade sig sex på morgonen. Det var råkallt ner i dalen där målet låg.
Näst sista kontrollen låg uppe på ett berg, väl synlig från målområdet. Spänningen var olidlig. Så ser vi V-tecknet på vår klubbdress glimma till och Rolf var först framme och stämplade. Ett par steg bakom kom Kimmo. Finnarna var nu säkra på seger, ingen tar honom i en spurt.
Rolf stämplade först vid målfållans början och drog på …
Kimmo kom upp jämsides …
Tvåhundra meter före mål la Rolf i överväxeln, som bara han kunde. Han sprang, följda av oss andra i laget, först över mållinjen.
Vilken känsla! Efter alla år av träning hade jag nått ytterligare ett av mina mål. Att få var med i ett lag som vinner Tio-Mila hör kanske till ett av de största inom orienteringssporten.
Sprang ytterligare tre Tio-Mila för Hagaby 1976 åter vinst, 1977 16:e en slocknad pannlampa för Anders Winbladh . 1978 hade jag gått ner till andra sträckan och fick möta Rolf P som gått till Milan, han växlade först och jag tvåa. Totalt blev det 8 långa nätter för mig.
Den som vill läsa mer om mitt liv som orienterare kan sätta in 150 kr på mitt Swich konto 0703449289 så skickar jag en bok, har ett tiotal kvar i lager.
Hälsningar med hopp och ett fint OL år för klubben
Billy Höglund
Prisutdelningen 1976